hannicecilia.blogg.se
Lucka 5 - "Lovebomba"
Den här dagens blev inte alls som planerad. Idag mellanlandar jag nämligen i Trösken, vilket har avskärmat mig från andra människor och möjligheten till att få uträtta en god gärning minskar drastiskt. Däremot tog jag en promenad under eftermiddagen. Hela byn låg under ett tunt lager med snö och det var så lugnt och stilla ute. Alldeles knäpptyst. Vid solsidan av grannens ladugård stannar jag upp för att fotografera utsikten ut över de vita åkrarna. Bakom mig börjar det att riva i ladugårdens fasad och när jag vänder mig om klättrar en ekorre över de roströda träplankorna, fram till det trasiga fönstret där han försvinner in i mörkret. Jag står kvar och väntar. Kanske tittar han ut igen.
Efter en stund börjar jag följa skogsvägen som tar en genväg ut över åkrarna fram till denna ladugård. Jag hinner bara gå några meter innan jag vänder mig om för att gå tillbaka. Jag ställer mig nedanför fönsterrutan och bara tittar. Helt plötsligt ser jag hur en annan liten ekorre sitter och tittar ut genom ett fågelholkshål. Vi ser på varandra en stund innan jag fortsätter min promenad och jag känner mig så glad över dessa små krabater. Det är en gåva som är få förunnade.
Jag går alldeles ensam längs med grusvägen och ser på alla gårdar runt omkring mig i denna fridfulla och snötäckta by. En by som har format den jag är idag. Jag ser min gård där jag har vuxit upp med min familj och alla skratt som vi har delat tillsammans på gården. Alla högtider som vi har firat tillsammans, födelsedagar, sommarlov och vår vardag med skola, jobb, vänner och familj. Hur jag och mina syskon har badat i vattenpölar, gått på äventyr i skogen, samlat på grodor och lekt jaga på gården. Jag ser granngården och minns alla kaffekoppar som granntanten har druckit hemma hos oss. Jag minns den gången när jag välte med min cykel ner i ett dike med brännässlor och hon hjälpte mig upp likt en superhjältinna. Jag minns hur jag har knackat på alla dörrar utklädd till påskkärring och hur jag har cyklat till alla grindhål för att sälja jultidningar med mitt allra charmigaste leende. Vilket med stor sannolikhet var oerhört charmigt med tanke på att min tandfe kom på ett antal sporadiska besök.
Eller hur familjen en bit bort kom att bli som en extrafamilj under ett flertal år och hur deras hem var som en borg av bomull och lek. Där vi gick längs en liten stig genom en liten mysig allé under alla lövträd för att hämta mjölkvita hönsägg i det lilla magiska hönshuset. Jag minns hur vi modigt åkte pulka nedför enorma snöberg under vintrarna och hur vi gömde oss i trädkojor med plastvapen under sommaren. Jag minns hur det doftade kolakakor och jag ser hur grannpojken har gått från att vara en liten bebis till att bli en tonåring, medan jag själv förvandlades till en ung kvinna. En ung kvinna som är så evigt tacksam för allt. En ung kvinna som nästan vill gråta av nostalgiska skäl när hon möter sin gamla ”extra-pappa” på mataffären och som varje år längtar efter byns årliga sommarloppis där hon får träffa alla gosiga tanter och bara insupa känslan av att vara hemma igen. För det är detta som är hemma. Det kommer alltid att vara hemma – även om jag inte alltid kommer att vara här.
Så idag vill jag bara ”lovebomba” alla som fanns där på vägen och som bidrog till att min uppväxt blev så där löjligt fin och idyllisk. Det tycker jag är det allra finaste och jag önskar att jag kunde ge så mycket mer tillbaka. Ingen nämnd, ingen glömd. ♥
