Lucka 12 - Hänkel och mamelucker

Jag hade världens bästa känsla redan när jag vaknade. Det spratt i hela kroppen och jag bokstavligen flög upp ur sängen. Med kondommössan på huvudet (Ghaida kallar den så), strosade jag iväg till bussen fem minuter tidigare än vad jag brukar gå, och tro det eller ej, men min favoritchaufför körde morgonturen. Gull-gubben som spricker upp varje gång jag hoppar på bussen och önskar honom en god morgon. Redan då, efter en vaken timme, förstod jag att det skulle bli en bra fredag!
 
Kommer in till jobbet och nästan hela min enhet har sovmorgon, men min kollega Andreas är på plats. Världens bästa Andreas som alltid är glad och som alltid muntrar upp mig och tanterna på jobbet. Världens bästa Andreas som jag utmanade, för att se vem som kunde skriva det allra bästa julrimmet på mamelucker. Mitt julrim kan ni se nedan. Jag sprang ut på stan en sväng på lunchen och köpte tomteskum och after eight, juliga klistermärken och tre julklappar. Sedan mailade jag ut till hela kontoret att jag och Andreas tävlade, när man röstade bjöds det på gotta och jag sprang runt med klistermärken i ansiktet för att "expandera" min gullighet. Jag ledde för övrigt tävlingen när jag gick hem igår, men det handlar inte om vem som vinner, i min värld är en god stämning det allra viktigaste efter en tung vecka på jobbet. Jag tycker att alla ska gå på helg med ett glatt humör.
 

Arbetsdagen flög förbi och direkt efter jobbet samåkte jag med pappa ut till Dragskogen där det vankades 7-årskalas för mitt kusinbarn. Jag tycker att det är så otroligt mysigt att träffa nära och kära. På bilden nedan ser ni en del av mitt bordssällskap, och vi skrattade verkligen hela kvällen åt allt mellan himmel och jord. Min farbror Leif briljerade med sitt vokabulär och bjöd på ord som pampuscher, bottiner och galoscher. Helt nya ord för en ungmö som jag! Han toppade dock det hela med ordet "hänkel", som är "ett handtag vars ändpunkter är fästa vid föremålet, till exempel "örat" på en kaffekopp". Helt klart kvällens höjdpunkt!
 
Efter en dag på jobbet, med världens bästa kollegor (gamla som nya) som peppar, muntrar upp och skrattar med en hela dagarna och sedan denna middag - det är guld värt! Jag är så evigt tacksam. Jag uppskattar varenda själ och en vacker dag ska jag bjuda er alla på en stor och varm fest där vi kan kramas och skratta tillsammans en hel kväll. Jag ska bli bättre på att uppskatta er, men jag hoppas innerligt att ni vet. Alla ni gör mig alldeles varm i hjärtat och jag har så många stjärnor runt omkring mig, mitt eget kosmos. Det är ni som formar den jag är och den väg jag går. Nu blir jag gråtmild, så jag måste sluta skriva. Puss!
 
 
 Till nästa års julkalender måste jag nog uppgradera mig till en systemkamera.
 
 

Lucka 11 - Jehovas och Rudolfs rim

Torsdagen var jobbmässigt veckans tyngsta dag, men visst fanns det guldkorn att hämta även från den här dagen.
 
Jag chattade med en kund under förmiddagen. Kunden hade ett traditionellt svenskt namn, så jag skriver det jag tänker i den stunden, och efter att jag hade önskat kunden en trevlig helg och en riktigt god jul så slår det mig att kunden kanske inte alls kommer att ha en god jul eller att hen kanske rentav inte ens firar jul. Det sjuka med min hjärna är att den alltid tänker ett steg för långt. Jag är tvungen att reflektera och nysta i allt, och det som jag tänker lyckas jag alltid säga högt. Den här gången var min allra första tanke att hen kanske var Jehovas, något som jag delade med mig av i fikarummet, och det är i dessa stunder, när jag hör mig själv säga det högt, som jag inser hur knäpp jag är. Vilken tur att kollegorna fick sig ett gott skratt åtminstone.
 
Samma kväll var det julbord med kontoret på Konserthuset och under kvällen spelades det ett musikquiz. En av frågorna handlade om Sunes sommar. Ni kanske minns att Rudolf köpte en sollampa till Karin? Det mindes inte vi och själva frågan var bara hur rimmet på själva presenten gick. Mitt lag klurade på den, men vi visste inte vad presenten var, och det hoppades snabbt mellan frågorna, så till slut skrev jag följande svar: "Här är något för din snippa, dags att pippa.". Jag tyckte att jag var så himla finurlig, men när det visar sig att man ska skicka vidare pappret till nästa lag för rättning så är det inte lika avslappnat längre när alla dina chefer fått nys om ditt rim. Vilken tur att dem mottog det med skratt, annars hade jag aldrig gått tillbaka till jobbet på fredagen.
 
 
"Sol i sinne, brun inne, Rudolf"
 

Lucka 10 - Arga pendlare

Jag har inte glömt bort min julkalender! Denna vecka har däremot varit oerhört kaosartad på jobbet, och därför kommer jag nu att mata ut de adventsluckor som jag tyvärr inte hade motivation till att snickra ihop under veckan. Nu kör vi!
 
Onsdagen var en tung dag. Jobbet var tungt och jag kände på väg ut från kontoret att denna lucka lika gärna skulle kunna förbli ett oskrivet blad. Jag tyckte nämligen att jag var ute i god tid på väg till bussen, men när jag har stått där vid busshållsplatsen och väntat ett tag så ger jag upp. Jag får för mig att jag har missat bussen och att detta kommer att få tråkiga följder, ni minns karmakontot som jag diskuterade i en tidigare lucka? Jag kunde inte förstå vad jag nu hade gjort för att detta skulle kunna hända. Mina tankar skenade med andra ord iväg, och då händer det! Dubbeldäckaren rullar runt hörnet och bussen är endast sen. Hallelujah! Lyckoruset for runt i kroppen och jag kände verkligen hur allt vände. Hur bra jag faktiskt har det, att jag har ett jobb och att jag faktiskt kan åka buss fram och tillbaka varje dag.
 
Livet kändes så bra för en kort stund, ända tills jag hör hur alla väntande resenärer runt omkring mig börjar att muttra. Inte blir det heller bättre när de väl kliver på bussen som endast är fem minuter sen. Antingen ignorerar dem busschaufförens hälsning, eller så säger de något näsvist om att han faktiskt är sen och att dem faktiskt betalar för att han ska komma i tid. När busschauffören börjar att be alla griniga människor om ursäkt så fick jag nog. Så när det äntligen är min tur att kliva på och busschauffören med de ledsna ögonen återigen hämtar andan för att be om ursäkt så börjar jag att vifta med mitt finger framför hans ansikte. "Be inte om ursäkt. Jag är bara så glad att jag får åka hem, fem minuter hit eller dit spelar ingen roll. God jul!". Busschauffören skiner upp, ler och tackar så mycket. Jag kände mig så stolt över mig själv, att jag vågade säga så inför allihopa - men säg absolut aldrig så om ni är rädd för lite elaka blickar. Pendlare är av den värsta sorten.