There are mountains in our way

Jag talar aldrig om dig eftersom du endast är en skepnad från en annan värld, en sagofigur i mitt påhittade sagoland, men om jag blundar så känner jag din närvaro. Det är tidig sommarmorgon och det enda som vi hör är fåglarnas nyvakna och kvittrande sång. Soluppgången i öster liknar en färgsprakande målning från ett tidigare sekelskift och havren svajar mjukt i takt med de svala briserna. Den här morgonen går jag barfota hem från en fest tillsammans med dig. Mina gamla tygskor som jag bär i min hand har tidigare varit lika vita som min mormors allra finaste matsalsduk, men den här morgonen är de fläckiga, slitna och fyllda med minnen. Den kornblåa klänningen framhäver min nakna olivfärgade hy och mitt kastanjebruna hår ligger i en slarvigt inbakad fläta mellan mina knotiga skulderblad. Mina små smultronröda läppar smakar blaskigt vitt vin och jag kan inte sluta titta på dig.  

Du är både äldre och längre än mig. Ditt hår är några snäpp mörkare än mitt och första gången som jag såg dina mörka ögon förtrollade de min värld på en ynka sekund. I din ryggsäck ligger det några billiga ölburkar som du aldrig fick chans att öppna tidigare under kvällen och i jeansens bakficka bär du som vanligt din svarta snusdosa. Bredvid dig drar du en gammal herrcykel som är ljusblå till färgen. Tidigare under kvällen har jag suttit på pakethållaren och lutat mitt trötta huvud mot din varma rygg. Då hade jag precis svept en flaska vin och berättat för dig hur mycket jag tycker om dig.

Du har varit nykter hela kvällen och du lämnade en vuxen tillställning för att vara med mig. Nu tar du min hand i din och din hand känns varm och trygg. Som en saknad pusselbit. Vid övergångsstället dansar du över gatan likt en indianhövding som tillitsfullt dansar sin regndans under en varm sommardag. På andra sidan gatan, i den lövklädda allén, står du så nära mig att jag är rädd att du ska höra fjärilarna som forsar fram i min kropp. Det börjar regna och runt omkring oss börjar det smattra i den svala asfalten. Du kysser mig snabbt och drar sedan dina fingrar genom en hårslinga som har fallit ur min fläta.

”Jag kan inte sluta”, säger du.

”Jag vill inte att du ska sluta.”

Du smeker varsamt min kind innan du drar mig intill dig och kysser mina darrande läppar. Du lutar din panna mot min och jag andas långsamt in doften av dig. Doften som jag så länge har saknat. I fjärran hör jag någon ropa mitt namn. Det känns som att rösterna kommer från en helt annan planet, för i den här världen existerar bara du och jag. Jag lägger mina händer över mina öron och nynnar på en låt från förr. Nu finns du inte längre. ♥

 

 

Blue eyes crying in the rain

 
 

Djungeltrumman

Med jämna mellanrum kastas jag tillbaka till en värld som inte längre existerar. En tid då en magisk mantel hjälpte mig att undkomma hjärtesorg och krokodiltårar. Ibland ser jag det som en djungeltrumma som lägligt börjar spela i rytmiska takter så fort mitt liv börjar falla på plats. Trummans toner ekar ljudligt mellan djungelns exotiska och ståtliga växter samtidigt som jag själv är omedveten om den mystik som vaknar till liv. Som en slug gepard närmar den sig mig samtidigt som jag ovetandes rör mig framåt genom stadens snötäckta gator. Alla sekunder, minuter, timmar, dagar, månader och år som har passerat är nu närmare än någonsin tidigare.

När djungeltrumman slutligen når mig och stoftet av det som en gång var återvänder så finns det inte längre någon återvändo. Geparden står där framför mig. Snön faller tungt över hans vackra päls. Han vill mig inte illa, men han vet inte bättre. Ledsna ögon stirrar rakt in i min själ och hans vassa klor klyver det hjärta som en gång älskade. Det var då.

För första gången i mitt liv så är jag genuint lycklig på alla plan och kroppen mår bra i varenda liten vrå. Djungeltrumman fäller mig inte längre likt ett avverkat gummiträd i djungeln. Min själ, mina kläder och min kropp svävar oberört förbi samtidigt som min hand smeker gepardens mjuka rygg. Framtiden började redan igår och jag är värd så mycket mer än djungeltrummans sorgliga repriser av det som en gång var. Djungeltrumman spelar vidare, men jag behöver inte längre någon magisk mantel för att undkomma det som kan få mig att växa. Det är bara en simpel trumma med rytmiska takter.

 

 
Tidigare inlägg