New York, dag 29

Efter mitt jobbbesked traskade vi ner till Georgio’s Country Grill där vi åt middag tillsammans. Jag och Carina åt lamb gyro, vilket var hur gott som helst! Efter middagen fick vi servitören Mauricio att häpna när vi beställde in efterrätt för att fira mitt nya jobb. Tom och Carina delade på något som liknade en chokladmoussetårta och jag åt någon extrem cheesecake med browniebotten. Det var en kaloribomb utan dess like, men den var delicious! Jag tycker om Georgio’s Country Grill. Lugn och fin restaurang med fin personal. Himla mysigt ställe och maten är supergod!

Igår inledde jag dagen med en löprunda och målet för dagen var 10 kilometer runt hela Central Park. Det var första gången jag skulle springa 10 kilometer på flera år. Gick ut försiktigt och joggade lugnt och stilla, vilket resulterade i att jag kände mig så förvånansvärt pigg under en längre tid. Jag gick aldrig in i någon vägg där mina vader stramade så fruktansvärt. Istället tog jag mig fram, gata för gata, helt utan problem. När jag nådde 110th street och Harlem så var jag fortfarande pigg i benen. Sträckan vände tillbaka och inledde med uppförsbackar innan det sluttade så härligt tillbaka. Stannade några gånger och drack vatten men annars joggade jag hela vägen och jag orkade till och med sista backen vid Sheep Meadow utan problem. Annars brukar det vara den plats där jag är som allra tröttast innan mål, men igår orkade jag till och med en spurt innan jag klockade på 68 minuter vid Columbus Circle. Jag är hur nöjd som helst! För fyra veckor sedan orkade jag knappt springa 3,5 kilometer och igår sprang jag en mil. Stolt som en tupp! Smaka på den du cheesecakejävel!

Vinkade sedan av Tom som skulle flyga iväg till Oslo innan jag traskade ner till Times Square där jag inhandlade mängder med converse och ordnade med några beställningar. Väl hemma packade jag en del och pysslade innan jag och Carina beställde hem mat. Vi åt världens godaste vårrullar till förrätt och till varmrätt åt jag grillad kyckling med jordnötssås – vilket kan vara den bästa jordnötssåsen som jag någonsin har ätit. Gudomlig var den! Jag hinner dock aldrig ta nå bilder på min mat, oftast hinner jag äta en del innan jag kommer på mig själv. Det är lätt hänt när man äter så gott. :)

 
 

New York, dag 24

Igår startade jag upp dagen med en löprunda i Central Park. Den här gången bestämde jag mig redan innan att jag inte skulle stanna för att stretcha under denna runda. Jag stannade kort till och drack vatten tre gånger, gick cirka 50 meter i samband med det, men annars lufsade jag runt hela varvet. Bitvis var det riktigt tungt och benen kändes som cementklumpar, men det är den mentala biten som jag måste träna på, så jag gav aldrig upp. Fortsatte med löpstegen trots att det kändes tungt och försökte fokusera på mitt långsiktiga mål istället för att fokusera på målet några kilometer framför mig. När sista utförsbacken kom och jag fick sträcka ut benen ordentligt så kändes det så värt alla tunga och ilande steg. Jag rullade någorlunda lättsamt ner och försökte verkligen nyttja den fart som jag fick med mig. Spurtade in i mål vid Columbus Circle och klockade ännu ett personbästa. Två minuter och 12 sekunder snabbare och jag var så stolt över mig själv. Jag behövde inte heller stretcha benen under löpturen , vilket jag tidigare har gjort under två tillfällen - före och efter vattenreservoaren. Jag har nämligen upplevt att det har fått en motsatt effekt där jag blir segstartad efter ett kort stretchuppehåll. Istället stretchade jag igår efter löprundan och det kändes som ett bättre alternativ. Det jag är allra gladast över är min akilleshäl som jag fortsätter att arbeta med. Att jag biter ihop och faktiskt stärker den mentala biten. Precis som Carina berättade, så är 95 % av löpningen den mentala inställningen. Jag kan!

När jag är ute och springer så vill jag så gärna göra high five med alla jag möter. Tänk vilken energi man skulle få och samtidigt ge. Men jag är alldeles för feg. Eller varför inte få en knytnäve av killen i lobbyn när jag slår rekord? Nästa gång jag slår rekord så ska jag gå fram till någon, berätta att jag har slagit mitt personbästa och glatt utbrista "pound it!".

Vid 17.00 snörade vi på oss skor och promenerade upp längs Upper West Side. Himla mysigt område med fantastiska fasader och så härliga människor. Ingen var den andra lik. Gamla damer kom med leopardtights, vissa hade färgat håret i nå galna färger och alla var bara så fascinerande att se på. Vi gick från 56th street till 125th street i Harlem där vi mötte upp Carinas amerikanska väninna Elaine på restaurangen Dinosaur BBQ. Elaine var himla trevlig och så amerikansk. Skrattade gott och var verkligen sig själv. Hon är en storstadsmänniska och gillar anonymiteten som staden bär med sig, vilket jag kan hålla med om. Det var också kul att träna på engelskan. Om dagarna när jag är helt ensam så pratar jag sällan med folk. Jag pratar nästan bara med kassörskorna, och då lite kvickt. Har pratat med några i hissen annars, men det blir mest snabba och trevliga konversationer. Problemet med mig och språk är grammatiken. Jag är så rädd för att säga fel, att jag istället blir tyst och överanalyserar den mening som jag befinner mig i. Det bästa är om man bara låter orden flöda, för det är så man lär sig, men perfektionisten arbetar emot detta mantra och vägrar begå grammatiska snedsteg.

Upper West Side

De flesta jag har pratat med här i New York har själva varit invandrare, varpå deras engelska har speglat deras ursprung. Det har varit knackiga uttal och grammatiken är åt pipsvängen, det värsta är att jag själv är medveten om deras dåliga engelska men på något sätt hamnar man där själv. Man tar steget ner och helt plötsligt kan man ingenting. Därför var det skönt att träffa Elaine igår och träna på engelskan. Chockartat - men nyttigt. Jag måste bara lära mig att släppa på alla hämningar och låta orden flöda, för jag kan ju när jag vill. Elaine tyckte dessutom att jag hade en amerikansk accent, vilket är skönt att höra eftersom Lillan anser att jag talar med en brittisk accent. Score!

 

New York, dag 21, del 2

Efter mitt blöta äventyr och mina kap på TJ MAXX så gick jag sakta hem för att hänga upp klänningen på tork. Åt ett rejält mellanmål och hoppade i träningskläderna någon timme innan det var dags för dagens löprunda tillsammans med Carina.  Försökte peppa till eftersom jag kände mig så seg i kroppen och att byta om gjorde susen. Tejpade ihop mina fötter som har diverse skavsår och blåsor och tog sedan på mig mina nya träningsstrumpor som jag har investerat i. Jag har aldrig köpt speciella träningsstrumpor tidigare. Fotbollsstrumpor, självklart, men det är inte samma sak. Nu har jag köpt tjockare strumpor med diverse specialiteter som jag kan löpa i. Knöt på mig mina nya löparskor vid 18-snåret och sedan gav jag och Carina oss iväg till Columbus Circle, där vi alltid startar löprundan och klockar igång tidtagningen.
 
 
Bilden ovan har jag visat förut. Den visar sträckan för den runda som jag springer här i Central Park. Den gröna pricken är lägenheten och jag börjar springa vid det gröna kladdet i sydvästra hörnet av parken, vid Columbus Circle. Rundan blir ca: 7 kilometer om man räknar bort kilometern mellan lägenheten och Columbus.
OBS! Detta är en gammal bild från Carina och den är ej min.
 
Till en början var jag alldeles paff över hur lätt jag studsade fram i mina nya skor. VI sprang förbi Boat Pond vid tredje punkten, som i själva verket är två kilometerspasseringen, och allt kändes så lätt trots att nästan hela biten lutar uppför. Uppe vid kanten av vattenreservoaren stannade vi för att dricka vatten och stretcha ur benen. I efterhand kan jag tycka att det kanske var dumt, för så fort vi började springa igen så kändes vaderna som skumgummi. Carina berättade att 95 % av löpningen handlar om den mentala styrkan att orka, vilket också är min akilleshäl. Bestämde mig dock för att kriga runt vattenreservoaren, en sträcka på cirka två kilometer. Vi sprang så fort och min kropp var så chockad. Stannade till vid vattenreservoarens slut för att dricka lite kvickt och stretcha ur benen innan vi skulle fortsätta tillbaka mot Columbus Circle. Som många vet, så har jag aldrig varit den som kör slut på mig själv under träning, men den här gången ville jag bara kräkas. Kroppen var helt utpumpad och vaderna värkte nå ordentligt. Började sakta jogga ner mot Columbus (större delen av sträckan tillbaka är nedförsbacke) med märker att mina ben vill dra på allt mer, samtidigt som vaderna skriker nej. Stannar till en snabbis ungefär vid den sjunde punkten (sex kilometerspasseringen) och stretchar. Det gör ont, men jag försöker jobba vidare. Kommer till tillbakasträckans högsta punkt och beslutar mig för att gå upp för backen. Annars känns vaderna korta och ilar illa. Börjar löpa igen uppe på toppen och Carina tycker att jag ska springa en bit baklänges ner för backen så att jag kan sträcka ut vaderna. Rädd som, jag vet inte vad, börjar jag springa baklänges med nyfikna New Yorkers runt omkring mig som undrar vad tusan jag håller på med. När jag väl vänder om med siktet inställt på rundans sista bit så börjar jag öka farten. Jag ser på klockan att tiden kommer att glänsa och Carina drar på allt mer. Försöker haka på och är så förbannat trött i hela kroppen, är alldeles varm i ansiktet och vill bara kräkas. När jag klockar vid Columbus har jag slagit mitt personbästa med två minuter trots extra pauser, baklängesspring och en bit promenad. Jag inser att jag aldrig har pausat klockan medan jag har stannat för att dricka och stretcha, vilket gör mig ännu mer stolt över min tid. Vanligtvis stannar jag till två gånger, före och efter vattenreservoaren, men igår "stannade" jag till fyra gånger.  
 
Första söndagen, min tredje dag här i New York, var vi ut på samma sträcka. Då orkade jag knappt springa halva sträckan och kroppshållningen gav med sig rätt så snabbt. Har ingen tid från den gången, men den 30.de augusti (fem dagar senare) sprang jag rundan på 56,26 (inkl. stopp) och orkade då springa cirka 70 % av varvet. Idag, 13 dagar senare, sprang jag samma varv på 45,40 (inkl. stopp). Mitt mål, och vad jag tror och hoppas, är att jag ska kunna springa milen på under 60 minuter. Då har jag lyckats! Ska anmäla mig till några lopp till våren och sommaren så att jag har något att sikta mot. Jag har aldrig varit så här pepp när det kommer till träning. Egentligen borde jag löpa hela varvet utan att dricka och stretcha för att se vilken tid jag skulle kunna nå då, men det får bli en annan gång. Jag är fortfarande nybörjare och pumpar igång hjärtat och benen sakta men säkert. Dessutom måste jag gå in mina nya skor ordentligt och lära mig hur jag på bästa sätt kan nyttja studsen och spara på krafterna. :)
 
 
Pound it! Var så nöjd med mitt nya rekord. Det går på rätt väg!
 
Tidigare inlägg