hannicecilia.blogg.se

Det är den 1 december och idag börjar min julkalender. Från början skulle det vara något storslaget, men under de sista dagarna har jag insett att en god gärning inte behöver vara så genomtänkt. Jag slutade därför att planera vad jag skulle göra varje dag och bestämde mig istället för att ta en dag i taget. Om jag bara kan få en annan människa att le, göra något gott för en medmänniska och sprida lite värme under kyliga tider så har jag lyckats med dagens lucka i julkalendern. Med detta i huvudet gick jag idag till sjukhuset. Idag hade jag nämligen tid för min allra första cellprovskontroll. Nervositeten går inte att beskriva efter alla dessa skräckhistorier som surrar mellan kvinnors munnar och bara själva ordet livmoderhalscancer är tungt. Det får mig att tänka på alla fina själar som cancern har stulit från jorden och oss. Jag undviker dessutom mer än gärna att visa upp min hablahylika och kollar knappt på den själv i vanliga fall. Svetten lackar och händerna skakar. Jag var den tredje kvinnan på plats i väntrummet och efter en stund är väntrummet fullt, var på två kvinnor och en man kommer ut ur personalrummet. Min första tanke är att ”måtte jag få en kvinnlig barnmorska”, vilket jag också får, inklusive en manlig läkare så klart.

 

”Hej, jag heter Eva-Britt. Är det okej om Dr Ken är med och tar ditt prov? Han är färdig läkare, men är under utbildning. Du får absolut säga nej och du ska inte behöva känna att det blir jobbigt."

 

För det första. Han heter inte Ken, men om Ken-dockan var en människa så hade han gått under namnet Dr Ken och arbetat på barnmorskeavdelningen på Sandvikens sjukhus. För det andra. I mitt huvud säger jag klart och tydligt nej, men när jag funderar ett varv extra så inser jag att sådant endast händer mig och att det är Dr Kens chans till utbildning – en god gärning med andra ord. Så jag svarar: "Absolut. Det är ingen fara. Jag kommer ändå att få hjärtsnörp av nervositet.".

 

Jag trodde aldrig att jag skulle säga det, men det finns tydligen män på denna jord som är för snygga för min honungsgrotta – däribland Dr Ken. Det börjar med att jag blir så rädd när han lägger sin hand på min ljumske att jag skriker till. Så där ligger jag i en gynekologstol, som inte direkt visar upp min allra bästa sida, och skrattar medan Eva-Britt och Dr Ken sitter vid min hablahylika med plastpinnar och nästintill sjunger kumbaya för att lugna mina nerver. Helt klart den mest absurda situation som jag någonsin har befunnit mig i, men all nervositet släpper när Dr Ken inte hittar min livmoderhalstapp och Eva-Britt tar över och säger "Det är som att stoppa fingrarna i en syltburk. Man måste röra om för att hitta rätt", då skrattar vi alla tre tillsammans som aldrig förr. Efter tio korta minuter är det över och det första jag tänker när jag lämnar sjukhuset är att Eva-Britt, och allra helst Dr Ken, är dagens lucka i julkalendern. Ni kanske tycker att det är en fånig lucka. Vad är detta i jämförelse med en chokladkalender fylld med e-ämnen? Men jag kan på rak arm stapla upp fyra anledningar till varför detta får bli dagens lucka:

Mer information om cellprov och livmoderhalscancer? Följ länken nedan: