hannicecilia.blogg.se

När jag flyttade till Sundsvall så blev allt himla bra. Jag trivdes i skolan, med programmet, med jobbet... med allt! Men under mitt första år hade jag problem med min lägenhet. Jag hade panikångest och hade ständigt problem att sova. Varje kväll gick jag igenom lägenheten (1,5:a på 42 kvadrat på bottenplan) minst tre gånger. Jag kollade om jag hade låst dörren flera gånger och kollade till och med i garderober och under sängen utifall någon hade kommit in i lägenheten. Jag visste själv att jag var fånig, men jag mådde så fruktansvärt dåligt. Lägenheten var ännu en gång grön och ingen var där. Det var bara jag. Jag lade jag mig i sängen och släckte lampan bara för att dra upp mina knän till bröstkorgen och gråta. Jag var så rädd. Det fanns egentligen ingen orsak eller anledning. Någon gång stannade en bil utanför och spanade in genom mina fönster, vilket då ledde till en panikattack utan dess like och att jag sov hos vänner och släktingar under ett flertal nätter därefter. Så här i efterhand så kan jag tänka att de kanske letade efter Matilda, tjejen som jag hyrde lägenheten av i andra hand. Dem kan lika gärna ha funderat över vem tusan jag var. Jag mådde hur som helst pyton. Under dagarna var det kanon och jag gillade verkligen allt. Visserligen pendlade jag hem rätt så ofta, men jag är oerhört nära med min familj och jag hade vänner som jag ville umgås med hemma. Det funkade för mig och jag ville inte välja det ena eller det andra. Nätterna var dock min fiende, men jag gick som en ångvält om dagarna bara för att klara av nätterna. Folk var ofta hemma hos mig, vi hängde, det var förfester och middagar. Jag ville ha den sociala biten så att jag skulle slippa vara ensam i den lägenhet som skrämde mig så fruktansvärt när mörkret anlände. Led jag av panikångest? Absolut. Så många nätter som jag spenderade gråtandes i fosterställning och så många gånger som jag kröp längs golvet bara för att jag var så rädd. Det var fruktansvärt och den jobbigaste tiden i mitt liv.

 

Jag kände att jag inte fick det stöd som jag eftersökte och jag kände inte att det var värt att jag skulle behöva må så dåligt över min studiesituation. Jag hade magont konstant och gjorde allt för att slippa öppna min inkorg på mailen. Jag ville inte läsa otrevliga mail eller känna en press över att jag tvungen att prestera ”för att jag kan mycket bättre än så här”. ”Du kan om du vill”. Men vad gör man när man inte vill? När man inte orkar? Allt kraschade för mig. Samtidigt hade jag problem med andra delar av mitt liv, problem som kanske skapas när man bor på en sådan liten ort som jag faktiskt har gjort under större delen av mitt liv. Jag gled ifrån några kompisar som jag hade stått så nära och kände att jag genomgick någon form av livsförändring som jag inte kunde kontrollera. Stressen satt alltid i magen. Jag föredrog att sitta hemma, vilket kanske inte alltid var det bästa svaret på problemet så här i efterhand. Ständig magont och känslan av att jag skulle behöva kräkas fanns där hela tiden. Jag vände till och med på dygnet bara för att jag gillade lugnet som kom med nätterna när det som stressade mig vilade. Jag slutade få mens under slutet av våren. Även om nätterna var lugna så fanns det alltid en panik i bakhuvudet. Jag stressade över allt - skolan och privatlivet. Jag kunde inte kontrollera något längre och när jag insåg att min kropp strejkade så blev jag ännu mer stressad. Livet var som en karusell. Jag bestämde mig för att jag inte ville jobba under sommaren. När jag var sex år satte jag mig i skolbänken och hade suttit där sedan dess. En skolbänk som hade tagit mig till en nivå där jag var rädd att min panikångest med panikattacker skulle komma tillbaka. Den skolbänk som rubbade balansen i min kropp. En förbannad skolbänk som jag inte ens hade tyckt om under de sista åren. En skolbänk som egentligen var den största förbannelsen som jag hittills hade stött på. Hur kan en skolbänk få en människa att må så dåligt? Hur kan en skolbänk stoppa ens menstruation?  

Jag vet att det är andra orsaker och anledningar som har bidragit till situationen. Otrevliga lärare, dålig organisation, osäkerheten över om man har valt rätt, stressen över att andra jämnåriga reser och lever loppan, problem med vänner och andra livsförändringar i privatlivet som inte har med skolan att göra. För det säger jag inte – att det endast är skolan som skapade en låg självkänsla och mitt usla välmående. Det var tvärtom bara grundpelaren. Jag har varit stressad över så många delar i livet att jag bara kände att jag behövde en paus. Jag ville bara vara själv under sommaren - inget jobb och inga krav. Jag ville bygga upp mig själv från början och hitta ett inre lugn där daglig halsbränna och magont och utebliven menstruation inte längre existerade.

Nu såg jag precis ett stjärnfall utanför fönstret. Livet är bra nu! ♥