Djungeltrumman

Med jämna mellanrum kastas jag tillbaka till en värld som inte längre existerar. En tid då en magisk mantel hjälpte mig att undkomma hjärtesorg och krokodiltårar. Ibland ser jag det som en djungeltrumma som lägligt börjar spela i rytmiska takter så fort mitt liv börjar falla på plats. Trummans toner ekar ljudligt mellan djungelns exotiska och ståtliga växter samtidigt som jag själv är omedveten om den mystik som vaknar till liv. Som en slug gepard närmar den sig mig samtidigt som jag ovetandes rör mig framåt genom stadens snötäckta gator. Alla sekunder, minuter, timmar, dagar, månader och år som har passerat är nu närmare än någonsin tidigare.

När djungeltrumman slutligen når mig och stoftet av det som en gång var återvänder så finns det inte längre någon återvändo. Geparden står där framför mig. Snön faller tungt över hans vackra päls. Han vill mig inte illa, men han vet inte bättre. Ledsna ögon stirrar rakt in i min själ och hans vassa klor klyver det hjärta som en gång älskade. Det var då.

För första gången i mitt liv så är jag genuint lycklig på alla plan och kroppen mår bra i varenda liten vrå. Djungeltrumman fäller mig inte längre likt ett avverkat gummiträd i djungeln. Min själ, mina kläder och min kropp svävar oberört förbi samtidigt som min hand smeker gepardens mjuka rygg. Framtiden började redan igår och jag är värd så mycket mer än djungeltrummans sorgliga repriser av det som en gång var. Djungeltrumman spelar vidare, men jag behöver inte längre någon magisk mantel för att undkomma det som kan få mig att växa. Det är bara en simpel trumma med rytmiska takter.

 

 
Tidigare inlägg Nyare inlägg