hannicecilia.blogg.se

Min sista måndag i New York och endast sex nätter kvar innan hemfärd.

För några år sedan var min stora dröm att bo och leva i USA. Jag tror också att många andra i min ålder har känt eller önskat samma sak under sin uppväxt. Vissa kanske önskar det än idag? Vi influeras redan från tidig ålder och det är svårt att undgå den amerikanska kulturen, som sedermera skapar förhoppningar, drömmar och visioner om ”den amerikanska drömmen”. Jag ville i alla fall ha en fin våning på Manhattan eller ett vackert hus i Los Angeles. Jag skulle aldrig bli en Svensson och fastna hemma i lilla Sandviken. Jag skulle istället gifta mig med en amerikan och bli en klassisk hemmafru. Det hade självklart varit fint med pengar, flärd och lyx men det var aldrig den aspekten som intresserade mig. Det var nog mer upplevelsen i sig och äventyret i att göra något ”coolt”. Ett liv som skulle få andra att häpna. Hemmavid skulle man tala om ”Hannah som flyttade till Amerikat”. Mina amerikaniserade barn skulle komma hem från skolan och äta jordnötssmör medan jag kollade på gamla repriser av Oprah Winfrey samtidigt som jag skulle stryka makens arbetsskjortor. Vi skulle ha en mellanstor hund, vit och fluffig precis som alla andra hundar i vårt grannskap, och på söndagarna skulle vi gå till kyrkan och mysa i gemenskapen. Makens familj skulle flyga över från någon Svensson-delstat och tillsammans skulle vi fira Thanksgiving med cornbread och cranberry sauce. I samband med julafton flyger vi hem till Sverige och till Trösken där vi firar julafton med snö och svenska klassiker som köttbullar, prinskorv och Kalle Anka. Mina barn skulle klaga över den svenska kylan men uppskatta kvalitetstiden med sina svenska släktingar. De skulle skämmas över sina usla svenska, för moderns modersmål är ingenting som dem egentligen behöver kunna – de är trots allt amerikaner.

Den amerikanska drömmen. Det perfekta livet. Hästlängder från det som Sverige att erbjuda. Idag känns drömmen om Amerika överskattad och fånig. Efter strax över tre veckor i New York så känner jag mig mättad, även om det är en underbar plats att besöka. Den fina våningen på Manhattan lockar inte längre och jag längtar efter lugnet hemmavid. Jag kommer absolut att besöka New York igen, men jag kommer aldrig att drömma om en egen lägenhet och en amerikaniserad livsstil tillsammans med en amerikansk man. Mina barn kommer inte att äta jordnötssmör efter skolan utan får istället nöja sig med ostmackor. På söndagarna kommer jag att ta sovmorgon och jag tänker verkligen inte stryka några arbetsskjortor åt någon make. Det vackra huset i Kalifornien skippar jag också. Jag längtar hem nu. Känner mig nöjd med det som jag redan har och är stolt över ett välfungerande svenskt samhälle där vi åtimstone försöker ta hand om varandra. Här i New York sover människor på gatorna längs med husväggarna. Många människor har inte råd att bli sjuka och det är billigare för dem att äta ohälsosam mat. Många arbetar samtidigt för en minimilön som vi svenskar aldrig skulle acceptera och en drös med människor blir tvungna att ta jobb som vi i Sverige skulle se som ”beneath us”. The United States of America är trots allt ett konservativt land, och det är ingenting som Sverige. Jag trodde att homosexuella människor var fria individer här i New York och att de levde utan fördomar och förtryck från andra människor. För det är den bilden jag har av New York – att det inte alls är som de andra delstaterna och att människorna som lever här står för allt som de andra inte gör. Jag hade fel. Det finns homofobiska falanger även här och även här misshandlas och förtrycks homosexuella människor. Nu fick jag det till att låta som något väldigt extremt, men det är det också i mina ögon. Sverige är bland de gayvänligaste länderna i hela världen och därför blir jag så chockad när jag trodde att åtminstone New York låg steget före.

Jag tycker att det är tragiskt hur inkomstskillnaderna är så uppenbara här i New York. Längs med femte avenyn (vilket bara är ett av många exempel) där många av de exklusiva butikerna ligger, går alla till kontoret i fina kostymer eller i snordyra dräkter från något fashionabelt modehus. Samtidigt ligger en man och sover under en lortig filt och allt han har i sina knutna händer är en ask med en ynka chokladmuffins i. Det finns visserligen - till viss del - ett socialt skyddsnät men det är i mina ögon allt för dåligt. Jag kan inte ens räkna på alla mina fingrar och tår hur många hemlösa människor som jag har sett under mina tre veckor här i New York. De rika barnen som springer med sina nanny’s i parken förstår inte bättre och jag undrar om det någonsin kommer att ske en positiv utveckling där alla människor är lika mycket värda i praktiken och inte bara i teorin. Den amerikanska konstitutionen från 1787 används som argument i de mest bisarra frågor – där till exempel rätten till att bära vapen ses som en mänsklig rättighet precis som rätten att kunna köpa läsk i två liters flaskor.

Jag kanske framstår som inskränkt och jag har uppenbarligen bildat nya uppfattningar under min resa, men det är mina upplevelser och mina erfarenheter. Det ovanstående är endast generaliseringar. Människor passerar varandra på gatan och man lever i sin klick, i sitt grannskap. Bara för att jag i framtiden väljer att nobba Amerika så betyder det inte att jag måste bli kvar i Sandviken fram till min död. Det finns flera miljoner av alternativ och äventyr – vissa bättre än andra.

Vad tycker ni? Har ni drömt om den amerikanska drömmen?