"Venezuela”
I syrenbersån lägger han sig ner på rygg på gräsmattans morgondagg. Hon sitter bredvid honom och studerar varenda millimeter av hans vackra och välbekanta ansikte. Målande drar hon sitt finger längs med dess konturer. Hon fastnar vid hans mjuka haka och de blå ögonen. Hans vita skjorta med uppkavlade ärmar ger en hint om den muskulösa famn som så många gånger har hållit om henne.
Hon lägger sig ned bredvid honom och lutar huvudet mot hans arm. Syrenens väldoftande blommor förtrollar den här stunden. En stund som får henne att minnas alla de gånger då de suttit bredvid varandra vid gungan under den stora eken och talat om livets hemligheter. När de sprang över kullerstensgator och ängar till bagaren där de fick dagsgamla wienerbröd som låg inrullade och frasiga i en kökshandduk. När han redan då var hennes riddare.
Han skjutsar henne på sin blå herrcykel. Hon sitter på cykelns styre och känner hur den friska morgonluften sveper över hennes ansikte. Innan dess, på gräsmattan i änkans trädgård, talade han äventyrsfyllt om motorfartyget som väntar på honom och som skall föra honom över Nordatlanten. Fartygets namn är ”Venezuela”, ett befängt namn som hon redan har glömt bort när han utanför järngrinden står så nära henne att tiden stannar till. Hans utandning smeker hennes panna när han drar den honungsblonda slingan bakom hennes öra. Han kysser varsamt hennes kind och stannar kvar vid kinden i vad som känns som en evighet innan han släpper taget om henne. Han ger henne den där blicken som hon så många gånger har dyrkat, men under den här natten har något förändrats.
När han harmoniskt cyklar bort mot soluppgång och fågelkvitter öppnar hon grinden och följer den välkrattade grusgången fram till den stora vita villan. Trädgården mellan grinden och villan liknar den grönaste av parker och är engelsk i sin stil. Orangeriet som ligger i sydlig riktning är fylld med färgsprakande blommor från de mest udda av platser och gungan under den stora eken hänger stillsamt kvar som ett förevigat stilleben av hennes barndom.
Framför den bruna och massiva ytterdörren stannar hon upp för att rätta till klänningen. Den midnattsblå kulören döljer listigt gräsfläckarna från syrenbersån och nylonstrumpans maska har stillsamt klättrat allt längre upp längs med hennes lår. Klackskorna håller hon i sin ena hand när hon öppnar upp portmonnän och sätter på sig vigselringen. Gruset som knarrade under hans cykelhjul hörs inte längre och den honungsblonda slingan ligger fortfarande kvar bakom hennes öra när hon kliver innanför ytterdörren.
