Mitt enda liv #2
Kvällen innan hade hon dansat med den fjuniga pojken som bor några kvarter bort. Han doftade ung pojke, förväntansfull och lustfylld. Handen som låg placerad kring hennes midja sjönk sakteligen närmare hennes stuss, och i den stunden avbröt mannen med det vattenkammade håret deras dans. Han avbröt dansen med det där absurda leendet som hon sedermera skulle lära sig att älska. Han kom in likt en räddare i nöden - som solsken vid en regnskur.
Gökuret ljuder och hon ser den slitna bomullstussen till hårslinga slokandes framför henne. Hon drar fingret över låret och försöker hitta nylonstrumpans maska, men den finns inte där. Den midnattsblå klänningen med det vackra livet är utbytt mot ett uttjänat nattlinne som döljer åderbråcken på hennes avsmalnande ben. Klackskorna är borta sedan längesedan och det doftar inte längre tobak och parfym kring henne. Hon känner endast lukten från den blöta kattmaten på golvet när hon tar stöd mot rullstolens armstöd och försiktigt reser sig upp. Pusten som kommer ur henne är endast en själlös rutin som har varit med henne under de senaste decennierna. Att ingenting är som förut tänker hon ofta. Naglarna är inte längre friska och blodröda. Istället är de nötta och livlösa när hon öppnar den lilla lådan i sekretären.
I hennes knotiga och knutna hand ligger nu ett pärlarmband med vita och skära pärlor. ♥
