Mitt enda liv
Det är inte längre som det en gång var. Hennes händer är nu rynkiga och de blålila ådrorna slingrar sig fram likt vattendrag på en karta. Fingrarna har börjat gulna efter livets alla cigaretter, precis som hennes oklippta naglar. Naglar som en gång var blodröda och skimrande när de höll en cigarett mellan fingrarna. Hårslingan som följer längs med den insjunkande kinden var en gång honungsblond, men nu påminner den henne mer om en sliten bomullstuss. Brösten var tidigare toppiga och fasta, söta. Nu hänger de likt slagna taxöron mot hennes sladdriga mage. Läpparna är torra och spruckna. Gråbleknande. För ett halvt sekel sedan var de livfulla och hallonröda. Kyssandes.
Hon kan inte heller klä sig själv längre, men hon minns den midnattsblå klänningen som hon bar den kvällen och om hon blundar hör hon de sprakande och jazziga tonerna från den skönsjungande grammofonen. Hon känner vinddraget från dansande kärlekspar i ansiktet och doften av tobak och damparfym får det att klia i hennes näsa. Hon nyser i armvecket och får sedan syn på honom när han drar fingrarna genom det mörka håret som en gång var vattenkammat. Han står på andra sidan av salongen tillsammans med sina kamrater. Han bär mörka kostymbyxor och en vit skjorta som han har kavlat upp ärmarna på, precis som kvällen före. Hon rättar till klänningen och försöker misströstande dölja nylonstrumpans maska. Helt plötsligt står han där framför henne.
"Ikväll är du min."
"Om du är min."
För en dag kommer vi alla att vara så förälskade att våra hjärtan står i brand och vi kommer för alltid att minnas det. ♥
