hannicecilia.blogg.se

Jag tror jag börjar bli sjuk eller åtminstone förkyld. Kanske är det väderomställningarna, vilket jag brukar påverkas av. Från varmt till kallt och tillbaka till värmande vindar. Vi får se om någonting bryter ut eller om det bara är några sega dagar innan hemfärden. Sov i alla fall oroligt och drömde de sjukaste av drömmar. Vaknade vid halv tio och bestämde mig kort därefter för att göra frukost, precis i det ögonblicket när jag ställer fram yoghurten på köksbänken så ringer dörrklockan. För ett kort ögonblick övervägde jag att låsa in mig på mitt rum och låtsas att jag inte var hemma, men jag drar på mig en tjocktröja och öppnar istället dörren. Tre karlar står utanför och ska in i hallen för att byta ut någon dosa på väggen. Helt plötsligt hör jag min ordbajsande mun säga att jag är sjuk. Vad i hela friden? Har jag någon neuropsykiatrisk diagnos eller? Karlarna säger att det är lugnt, de är inte rädda för mig heller. Jag skäms som jag vet inte vad...? Varför sa jag så? Kom det automatiskt bara för att jag var osminkad och lite sliten? Satte mig i sovrummet och pysslade med diverse saker och efter en stund hör jag någon säga ”I’m done!” och ytterdörren stängs.

Åt äntligen brunch alldeles stillsamt framför Twisted – en helt okej serie ändå. Senare vandrade jag ner till Yankees souvenirbutik vid Times Square där jag skulle köpa en T-shirt till pappa. Utbudet är fantastiskt om man är ett inbitet fan. Jag har dock noll koll på vad Yankees egentligen är eller vad som gäller. Det enda jag vet är att det handlar om ett lag i baseballigan. Det fanns massor med fina T-shirts, hoodies och spelartröjor men storleksmässigt var det rätt så urplockat. Dessutom stämmer inte storlekarna hemma i Sverige överens med de amerikanska storlekarna så det är svårt att avgöra vad som passar någon annan eller inte. Vågade inte chansa och köpte därför två likadana T-shirtar fast i två olika storlekar. Tänkte att jag kan använda den andra själv om pappa inte kan ha den. När jag sedan skulle betala i kassan frågar kassören om jag vill bli clubmedlem. ”Visst”, svarade jag. ”Det är dock en liten avgift men då får du rabatt redan idag vid ditt köp, och vid nästa köp får du 10 % rabatt.” Nu ska ni veta hur jag tänkte: Jag tänkte att pappa kunde komma tillbaka till butiken under nästa år när han har planer på att besöka New York och att han då kunde utnyttja denna rabatt om han hellre vill ha en annan T-shirt eller om han vill investera i en dyrare spelartröja. En liten avgift, det är väl en struntsumma?  Jag betalar för mina två T-shirtar och får kvittot i handen. ”Så där då. Då har vi lagt på 5 dollar i avgift för clubmedlemskapet och din rabatt är 2 dollar.” MEN HALLÅ! Hur många gånger kan man bli lurad i detta land på två dagar? Dessa 5 dollar förbannar mitt liv. Det är i sig en struntsumma, men tillsammans skapar dessa femmor en större summa. Banne!

Shoppade sedan på TJ MAXX och drog en repa på H&M. När jag kommer hem börjar jag packa min nya väska eftersom jag inte kommer att använda så mycket kläder under mina sista dagar. Inser rätt så snart att jag har shoppat alldeles för mycket då jag har fyllt den nya väskan med plagg. Nu är det sluthandlat för egen del, men då får ni komma ihåg att jag har slimmat figuren lite och att en del av mina gamla kläder är för stora idag. Så det är väl okej ändå?

Pratade i Skype ett tag och somnade nästan på sängen. Är verkligen supertrött i kroppen och är rädd att jag bär på nå virus eller nå elaka baciller. Pratade sedan med Tom en stund och bestämde mig för att jag var tvungen att ta en promenad i Central Park åtminstone. Då skulle jag kanske vakna till liv och kroppen skulle sprudla av endorfiner. Lyssnar på Cissi Wallins podcast men fryser som en lort. Bestämmer mig för att vända hemåt och var bara ute i cirka 40 minuter. Vilket är bättre än ingenting! Köpte lite yoghurt och åt sedan middag i soffan tillsammans med Carina som åt sushi. Vi tittade på Law and Order: SVU och helsike vad bra det var! Den serien ska jag verkligen börja följa nu under hösten.