hannicecilia.blogg.se

 

Onsdagen var en tung dag. Jobbet var tungt och jag kände på väg ut från kontoret att denna lucka lika gärna skulle kunna förbli ett oskrivet blad. Jag tyckte nämligen att jag var ute i god tid på väg till bussen, men när jag har stått där vid busshållsplatsen och väntat ett tag så ger jag upp. Jag får för mig att jag har missat bussen och att detta kommer att få tråkiga följder, ni minns karmakontot som jag diskuterade i en tidigare lucka? Jag kunde inte förstå vad jag nu hade gjort för att detta skulle kunna hända. Mina tankar skenade med andra ord iväg, och då händer det! Dubbeldäckaren rullar runt hörnet och bussen är endast sen. Hallelujah! Lyckoruset for runt i kroppen och jag kände verkligen hur allt vände. Hur bra jag faktiskt har det, att jag har ett jobb och att jag faktiskt kan åka buss fram och tillbaka varje dag.

 

Livet kändes så bra för en kort stund, ända tills jag hör hur alla väntande resenärer runt omkring mig börjar att muttra. Inte blir det heller bättre när de väl kliver på bussen som endast är fem minuter sen. Antingen ignorerar dem busschaufförens hälsning, eller så säger de något näsvist om att han faktiskt är sen och att dem faktiskt betalar för att han ska komma i tid. När busschauffören börjar att be alla griniga människor om ursäkt så fick jag nog. Så när det äntligen är min tur att kliva på och busschauffören med de ledsna ögonen återigen hämtar andan för att be om ursäkt så börjar jag att vifta med mitt finger framför hans ansikte. "Be inte om ursäkt. Jag är bara så glad att jag får åka hem, fem minuter hit eller dit spelar ingen roll. God jul!". Busschauffören skiner upp, ler och tackar så mycket. Jag kände mig så stolt över mig själv, att jag vågade säga så inför allihopa - men säg absolut aldrig så om ni är rädd för lite elaka blickar. Pendlare är av den värsta sorten.