hannicecilia.blogg.se

 

 

Till en början var jag alldeles paff över hur lätt jag studsade fram i mina nya skor. VI sprang förbi Boat Pond vid tredje punkten, som i själva verket är två kilometerspasseringen, och allt kändes så lätt trots att nästan hela biten lutar uppför. Uppe vid kanten av vattenreservoaren stannade vi för att dricka vatten och stretcha ur benen. I efterhand kan jag tycka att det kanske var dumt, för så fort vi började springa igen så kändes vaderna som skumgummi. Carina berättade att 95 % av löpningen handlar om den mentala styrkan att orka, vilket också är min akilleshäl. Bestämde mig dock för att kriga runt vattenreservoaren, en sträcka på cirka två kilometer. Vi sprang så fort och min kropp var så chockad. Stannade till vid vattenreservoarens slut för att dricka lite kvickt och stretcha ur benen innan vi skulle fortsätta tillbaka mot Columbus Circle. Som många vet, så har jag aldrig varit den som kör slut på mig själv under träning, men den här gången ville jag bara kräkas. Kroppen var helt utpumpad och vaderna värkte nå ordentligt. Började sakta jogga ner mot Columbus (större delen av sträckan tillbaka är nedförsbacke) med märker att mina ben vill dra på allt mer, samtidigt som vaderna skriker nej. Stannar till en snabbis ungefär vid den sjunde punkten (sex kilometerspasseringen) och stretchar. Det gör ont, men jag försöker jobba vidare. Kommer till tillbakasträckans högsta punkt och beslutar mig för att gå upp för backen. Annars känns vaderna korta och ilar illa. Börjar löpa igen uppe på toppen och Carina tycker att jag ska springa en bit baklänges ner för backen så att jag kan sträcka ut vaderna. Rädd som, jag vet inte vad, börjar jag springa baklänges med nyfikna New Yorkers runt omkring mig som undrar vad tusan jag håller på med. När jag väl vänder om med siktet inställt på rundans sista bit så börjar jag öka farten. Jag ser på klockan att tiden kommer att glänsa och Carina drar på allt mer. Försöker haka på och är så förbannat trött i hela kroppen, är alldeles varm i ansiktet och vill bara kräkas. När jag klockar vid Columbus har jag slagit mitt personbästa med två minuter trots extra pauser, baklängesspring och en bit promenad. Jag inser att jag aldrig har pausat klockan medan jag har stannat för att dricka och stretcha, vilket gör mig ännu mer stolt över min tid. Vanligtvis stannar jag till två gånger, före och efter vattenreservoaren, men igår "stannade" jag till fyra gånger.  

 

Första söndagen, min tredje dag här i New York, var vi ut på samma sträcka. Då orkade jag knappt springa halva sträckan och kroppshållningen gav med sig rätt så snabbt. Har ingen tid från den gången, men den 30.de augusti (fem dagar senare) sprang jag rundan på 56,26 (inkl. stopp) och orkade då springa cirka 70 % av varvet. Idag, 13 dagar senare, sprang jag samma varv på 45,40 (inkl. stopp). Mitt mål, och vad jag tror och hoppas, är att jag ska kunna springa milen på under 60 minuter. Då har jag lyckats! Ska anmäla mig till några lopp till våren och sommaren så att jag har något att sikta mot. Jag har aldrig varit så här pepp när det kommer till träning. Egentligen borde jag löpa hela varvet utan att dricka och stretcha för att se vilken tid jag skulle kunna nå då, men det får bli en annan gång. Jag är fortfarande nybörjare och pumpar igång hjärtat och benen sakta men säkert. Dessutom måste jag gå in mina nya skor ordentligt och lära mig hur jag på bästa sätt kan nyttja studsen och spara på krafterna. :)