hannicecilia.blogg.se

Jag försöker komma på något intressant att skriva. Hur vill jag beskriva stoftet av den romans som en gång var? Tiden rinner iväg och för varje sekund som går så känner jag en inre längtan. Något som drar i mig. Något som försöker väcka känslor inom mig. Kanske är jag förblindad av något som inte finns? Alla älskar att drömma sig bort ibland, även jag. Jag vill blunda och känna karusellens vindar ta tag i mig. Världens alla färger skulle spela upp ett sprakande fyrverkeri av lycka och oändlighet. För där finns du. Du finns alltid där. Dina varma händer håller om mig och dina vackra ögon förtrollar min dröm. Jag vill stanna här för evigt. Verkligheten känns inte längre så kall och hård. Jag förbannar den värld där jag förväntas söka efter dig med ljus och lykta.

Jag tror att alla människor kan bli lyckliga och nå sitt livsöde, men för att nå dit så måste man vara ärlig mot sig själv och följa sitt hjärta. Att öppna sitt hjärta och att öppna sin själ för en annan människa är kärlek i sin allra renaste form. Ibland bränner man sig på några maneter på vägen, men hjärtat fortsätter att slå. Svagt, men hoppfullt. Nu tänker jag ge upp, öppna mitt hjärta och bli kär.

Min kung.

Nu släpper jag taget.