hannicecilia.blogg.se

Igår startade jag upp dagen med en löprunda i Central Park. Den här gången bestämde jag mig redan innan att jag inte skulle stanna för att stretcha under denna runda. Jag stannade kort till och drack vatten tre gånger, gick cirka 50 meter i samband med det, men annars lufsade jag runt hela varvet. Bitvis var det riktigt tungt och benen kändes som cementklumpar, men det är den mentala biten som jag måste träna på, så jag gav aldrig upp. Fortsatte med löpstegen trots att det kändes tungt och försökte fokusera på mitt långsiktiga mål istället för att fokusera på målet några kilometer framför mig. När sista utförsbacken kom och jag fick sträcka ut benen ordentligt så kändes det så värt alla tunga och ilande steg. Jag rullade någorlunda lättsamt ner och försökte verkligen nyttja den fart som jag fick med mig. Spurtade in i mål vid Columbus Circle och klockade ännu ett personbästa. Två minuter och 12 sekunder snabbare och jag var så stolt över mig själv. Jag behövde inte heller stretcha benen under löpturen , vilket jag tidigare har gjort under två tillfällen - före och efter vattenreservoaren. Jag har nämligen upplevt att det har fått en motsatt effekt där jag blir segstartad efter ett kort stretchuppehåll. Istället stretchade jag igår efter löprundan och det kändes som ett bättre alternativ. Det jag är allra gladast över är min akilleshäl som jag fortsätter att arbeta med. Att jag biter ihop och faktiskt stärker den mentala biten. Precis som Carina berättade, så är 95 % av löpningen den mentala inställningen. Jag kan!

När jag är ute och springer så vill jag så gärna göra high five med alla jag möter. Tänk vilken energi man skulle få och samtidigt ge. Men jag är alldeles för feg. Eller varför inte få en knytnäve av killen i lobbyn när jag slår rekord? Nästa gång jag slår rekord så ska jag gå fram till någon, berätta att jag har slagit mitt personbästa och glatt utbrista "pound it!".

Vid 17.00 snörade vi på oss skor och promenerade upp längs Upper West Side. Himla mysigt område med fantastiska fasader och så härliga människor. Ingen var den andra lik. Gamla damer kom med leopardtights, vissa hade färgat håret i nå galna färger och alla var bara så fascinerande att se på. Vi gick från 56th street till 125th street i Harlem där vi mötte upp Carinas amerikanska väninna Elaine på restaurangen Dinosaur BBQ. Elaine var himla trevlig och så amerikansk. Skrattade gott och var verkligen sig själv. Hon är en storstadsmänniska och gillar anonymiteten som staden bär med sig, vilket jag kan hålla med om. Det var också kul att träna på engelskan. Om dagarna när jag är helt ensam så pratar jag sällan med folk. Jag pratar nästan bara med kassörskorna, och då lite kvickt. Har pratat med några i hissen annars, men det blir mest snabba och trevliga konversationer. Problemet med mig och språk är grammatiken. Jag är så rädd för att säga fel, att jag istället blir tyst och överanalyserar den mening som jag befinner mig i. Det bästa är om man bara låter orden flöda, för det är så man lär sig, men perfektionisten arbetar emot detta mantra och vägrar begå grammatiska snedsteg.

Upper West Side

De flesta jag har pratat med här i New York har själva varit invandrare, varpå deras engelska har speglat deras ursprung. Det har varit knackiga uttal och grammatiken är åt pipsvängen, det värsta är att jag själv är medveten om deras dåliga engelska men på något sätt hamnar man där själv. Man tar steget ner och helt plötsligt kan man ingenting. Därför var det skönt att träffa Elaine igår och träna på engelskan. Chockartat - men nyttigt. Jag måste bara lära mig att släppa på alla hämningar och låta orden flöda, för jag kan ju när jag vill. Elaine tyckte dessutom att jag hade en amerikansk accent, vilket är skönt att höra eftersom Lillan anser att jag talar med en brittisk accent. Score!