Jag är min egen superhjältinna
De sista månaderna har varit enormt tuffa. Jag befinner mig i en värld där jag lyfter på varje sten för att hitta den tjej som jag faktiskt är och vill vara. Jag förbannar mig själv som låter något så oviktigt vika på mina knän, men vad gör man? Man är inte bättre än någon annan. Det slår en som ett fuktigt paraply i magen. Man får andnöd och kämpar efter luft. Söker sig till en trygg kokong där ingen kan sparka på den som redan ligger. Trampolinen har skjutit ut mig i en värld som är fylld av ångest. En ångest som jag vill smälla tillbaka på det som skapade denna situation. Det tar tid, men jag kommer tillbaka. Jag är min egen superhjältinna och jag förbannar detta. Detta kommer aldrig att få hända igen. Jag förtjänar bättre än så.
