Bland akleja och iris.
Brevet var daterat tre månader tidigare, den 15 maj 1942. Brevpappret har en skavd kant och bläcket är på sina ställen otydligt, men hon kan urskilja att han befinner sig på Nordatlanten i den stund som han skriver dessa ord. Ord som vidare berättar att hon alltid finns i hans hjärta och i hans tankar. Han saknar henne. Han saknar hennes varma skratt, hennes honungsblonda hår mellan hans fingrar och hennes slanka vader slingrandes runt hans ben. Varje natt, när han väl har somnat i sin smala brits, så återvänder han i sina drömmar till natten efter dansen. Hon talar däremot aldrig om honom eftersom hon endast upplever honom som en skepnad från en annan värld, en sagofigur i hennes påhittade sagoland - men när hon väl blundar så känner hon återigen hans närvaro.
Det är en tidig morgon i augusti och det enda som hörs är fåglarnas nyvakna och kvittrande sång. Soluppgången i öster liknar en färgsprakande målning från ett tidigare sekelskift när de står vid det rödmålade trästaketet som ramar in änkans välskötta och lummiga trädgård. Han tar ett kraftfullt grepp kring hennes tunna midja och lyfter henne högt över spjälornas toppar som är spetsformade och vita. Hennes fötter landar bland akleja och iris. Från husets övervåning böljar gräddvita spetsgardiner ut genom sovrumsfönstret och i verandans spröjsade fönster surrar en trött fluga bland blommande pelargoner.
Han jagar henne bland äppelträdens praktfulla stammar och dess föråldrade och tunga grenar. Rötterna kramar om varandra under hennes nakna fötter och hon håller ett fast grepp om fållen på den midnattsblå klänningen där hon springer och sprudlar av skratt. I syrenbersån fångar han in henne i sin famn. Han håller om henne och kysser mjukt hennes varma kind, för att sedan viska i hennes öra.
”Glöm aldrig den här natten och det som ditt hjärta säger dig nu.”
Konturerarna i hans fräkniga ansikte är vackra och iögonfallande när han drar sig undan från hennes öra. Hans ostyriga röda hår är hjärtknipande vackert och hans bröstkorg har aldrig känts tryggare. Hon lovar att hon för alltid ska älska honom och den här stunden, men det skrämmer henne samtidigt. Det skrämmer henne att hon en dag ska glömma bort honom. Att hon en dag kanske inte längre minns hur hans famn känns eller hur hans läppar smakar. Att hon en dag inte längre minns hur hennes hjärta stod i brand under denna natt.
Men hon ska vänta på honom - om det så dröjer en evighet.
