Sockervaddsvindar
Det är fredag och på måndag börjar skolan igen. Trappuppgången är fylld med människor i min egen ålder, men jag känner bara igen några utav alla ansikten. Det är högljutt och jag håller min bästa vän hårt i handen för att inte tappa bort henne i höghuset. Det sticker i näsan. Det luktar cigarettrök och fruktig Escada parfym. En halvnaken kille susar nedför trappen. Han har ett uppfällt paraply i sin ena hand och sjunger högt på en utnött hejaramsa. Paraplyet drämmer hårt in i trappuppgångens fönsterbräda och nu ligger det en trasig lerkruka tillsammans med en döende pelargon på golvet. Jorden har lagt sig likt ett tungt regn över flera av trappstegen, men den halvnakne killen fortsätter likgiltigt sin resa. Vid nästa trappavsats sitter två tjejer från min parallellklass. Den ena gråter och hennes svarta rinnande mascara sitter nu likt smutsiga penseldrag över en vit canvasduk i hennes ansikte. Den andra fipplar med sin mobiltelefon. Kanske skriver hon långa sms till den finniga killen som hon hånglade upp under förra helgens hemmafest.
Jag är nykter och känner egentligen inte någon i det här huset, förutom den där andra killen som går i klassen över mig. Om inte du vill ha mig så skulle väl han kunna duga. Det är hans vänner som har hemmafest ikväll och han bjöd in mig. Mitt kastanjebruna hår är utsläppt för en gångs skull och jag har en vit blus och svarta jeans på mig. Det var inte tänkt att jag skulle komma hit, men han bad mig och jag kunde inte tacka nej. Han säger sådant som du inte förmår dig att säga till mig. Hans känslor får vingar i form av ord och de känner varken till gränser eller slut, medan dina känslor är dolda för omvärlden. Vilket ibland får mig att känna mig som det sista noppriga strumpparet i din strumplåda. Det där omaka paret som man bara väljer när inget annat finns att välja på.
Lägenhetsdörren står på vid gavel och hallen är mörk, fylld med skor i regnbågens alla färger. Jag tar försiktigt av mig mina vita tygskor och ställer dem i hörnet bredvid skostället. Det är samma lortiga tygskor som jag bar i min hand några veckor tidigare när du följde mig hem från en fest. Lägenheten är liten med endast två rum och kök, men jag har redan tappat bort min bästa vän. Hon försvann in i köket och jag kan inte se henne längre. Lägenheten är fylld till bredden med människor och jag kan bara höra hur alla hurrar i kör, sjunger och skrattar. Toalettdörren flyger upp med en smäll och en tjej står på knä med huvudet hängandes över toalettsitsen. Hennes kompis håller i hennes kolsvarta hår samtidigt som hon pratar med någon i mobiltelefonen. Det är då jag hör din röst. Din högljudda röst. Din glada röst. Jag kliver försiktigt över skohögarna på golvet och ser dig sedan sittandes i den mörkblå soffan i vardagsrummet. Det sitter en blond tjej i ditt knä. Hon drar fingrarna genom sitt långa och skimrande hår samtidigt som hon viskar något i ditt öra. Du slänger huvudet bakåt och skrattar så där som du skrattar när jag berättar något roligt för dig. I din ena hand håller du en billig ölburk som din pappa säkert har köpt ut åt dig, men din andra hand ligger runt hennes smala midja. När du möter min blick så stannar tiden för en kort stund. Luften blir nu mjuk som bomull och gatorna är gjorda av sockervadd. Här finns varken hjärtesorg eller kyla. Jag lever hellre här, i en värld av sockervadd. Hellre här i en skruvad värld, än ensam utan dig i den riktiga världen.
Du reser dig upp från soffan. Du har en svart skjorta på dig. Skjortan framhäver din vältränade bröstkorg och ditt hår är nyklippt. Du har blå jeans på dig och i den ena fickan över ditt lår bär du din snusdosa. Nu står du framför mig. Din andedräkt luktar snus och det enda jag vill göra är att dra mina händer genom ditt nyklippta hår. Istället omfamnar du mig hårt och länge. "Jag har saknat dig", viskar du varmt i mitt öra. Du luktar gott och jag trycker min näsa mot din hals. Det är här jag vill vara, med dig bland bomull och sockervadd. Du tar mig i handen och jag följer dig ut till hallen. Du smeker min kind och det enda jag kan tänka på är den lövklädda allén och vår kyss. Jag biter mig i underläppen och innan jag hinner välja dig. Berätta. Älska. Så kliver du rakt över skohögarna och försvinner ut i den rökiga trappuppgången. Du lämnar mig bakom dig och det är som att sockervaddsvindarna än en gång har ebbat ut. ♥
