A time for letting go
Superkvinnan, hon som skulle klara av allt och alla. Stark och självsäker, som ingen annan. Under alla dessa år har det aldrig slagit mig. Jag önskar att jag skämtsamt kunde vifta bort det hela. Frågan som ställdes gav mig raka svar. Utan ord. Helt plötsligt kändes bröstet tomt, som ett enda stort hål. Jag såg ut över de gröna ängarna och för ett ögonblick så stod tiden stilla. Hjärtslagen mot min bröstkorg kändes tunga och obehaget ilade genom kroppen.
Frågan har funnit sitt svar. Superkvinnan existerar inte samtidigt som det förflutna har gjort mig rädd för det som framtiden har att ge. Jag vill skrika tills orden tar slut och jag vill slå sönder den bubbla som har hämmat mig så länge. Jag önskar att jag kunde måla en bild av det som varit och att jag kunde rama in alla de känslor som jag tidigare bar i min hand, men jag kan inte.
