Lucka 3 - En bussresa i det lilla landet lagom

Den tredje luckan kommer lite sent, men här är den.
 
Igår satt jag på bussen på väg in till Gävle. Efter min hållplats hoppar en skara män med utländskt påbrå på. Bredvid mig sätter sig en ung man. Jag skulle tippa på att han är något eller några år yngre än mig. Han talar med sitt sällskap på ett språk som jag inte förstår, men efter en stund börjar jag att snappa upp ord. När vi närmar oss en hållplats stänger jag ner min mobiltelefon, var på den unga mannen frågar mig om jag ska kliva av. Jag skakar förvånat på huvudet och svarar att jag inte ska kliva av ännu. Mannen svarar mig endast med ett leende och jag befinner mig i ett smärre chocktillstånd. Som en pendlare hör jag sällan ord utbytas mellan passagerare. Istället gestikulerar vi, tar på oss handskar, greppar våra väskor eller ett paraply för att visa med handling att vi snart ska kliva av. Vi berättar det nästintill aldrig för varandra.
 
Efter en liten stund tar mig mod och frågar om det är arabiska som mannen talar med sitt sällskap.
 
”Ja, det är arabiska. Hur visste du det?”
 
”Jag har en vän som har lärt mig en del. T.ex. Ani ismi Hannah.” (Jag heter Hannah)
 
Den unge mannen skrattar. ”Det var mycket bra. Salam Hannah.”(Hej Hannah)
 
Mannens telefon ringer och på skärmen står det ”Mama”, precis som det står "Mamma" på min telefon när min egen mamma ringer. När mannen har avslutat samtalet med sin mamma, tar jag på mig mina handskar och stänger ner min mobiltelefon.
 
”Nu ska jag strax kliva av”, säger jag.
 
”Det ska jag också göra”, säger han. Han ler och tittar på mig. ”Det är kallt ute idag.”
 
”Ja, det är ruggigt. Men det finns inget bättre än december.”
 
Mannen ler. ”Ja, du kanske har rätt.”
 
Vi kliver av bussen. När jag står på trottoaren och drar på mig min huva så kommer jag på mig själv med att jag står kvar och iakttar mannen när han vandrar bort i mörkret. Precis innan han försvinner in bland träden vänder han sig om, möter min blick och vinkar. Tänk att så få ord och meningar utbyttes och att han – den unge mannen – kom att bli eftermiddagens höjdpunkt. Födda i olika världsdelar, med helt olika liv – satt vi nu på samma buss i det lilla landet lagom. Den unge mannen gjorde min dag, och det var han som stod för dagens goda gärning. För vem är jag att anta att det är alltid är jag, och endast jag, som har förmågan att förgylla andras dagar? Hur skulle det vara om det var så enkelt för alla människor att vara så gentemot varandra? Vi är alla en. Om vi bara tar oss mod, sträcker ut en hand och ger varandra en chans. Sprid värme! ♥ 
 
 
Jag har bara den här mobilbilden från igår. Sandviken lyser och min fasad är så fint pyntad.
 
 
Allmänt, Julkalender 2014   |  
Lena

Underbart!!

Kram mamsen =)




Kom ihåg mig?






Ladda ner en egen design gratis | Bonusar inom casino, poker och bingo