Lucka 2 - Tjugo kronor och en kaffe

Semestern rullar på och idag kilade jag ner till caféet som ligger runt hörnet från min lägenhet. Jag fikade tillsammans med en av mina bästa vänner och vi pratade om livets petitesser medan vi drack te och åt lussebullar. I vanliga fall skulle vi kalla det för vardagslyx, men efter den här dagen kommer jag fortsättningsvis att endast kalla det för lyx.
 
Efter fikastunden tog jag nämligen en kort promenad till mataffären. Jag har hunnit gå några hundra meter när jag inser att jag har glömt mina handskar och jag fryser som en dåre om mina händer. Väl framme sitter en medelålders kvinna ihopkrupen upp mot butiksväggen. Hon är påpälsad och huvan döljer hennes ansikte. Nedanför henne står en liten pappmugg från McDonalds och i den slitna pappmuggen ligger två enkronor och kramar om varandra i kylan. När jag närmar mig dörrarna kikar kvinnan fram bakom huvan och säger hej med ett litet leende. Jag hälsar vänligt tillbaka och går in i affären. Så där som man brukar göra. Så där som vi svenskar gör. För det här är något nytt för oss. Att Europa är så pass utsatt och att den enorma fattigdomen nu finns här utanför våra dörrar - det är något nytt för oss. Vi hör skräckhistorier om organiserad brottslighet och inbillar oss att alla tiggare är av samma skrot och korn. Vi ser inte människorna som sitter där på fuktiga kartongbitar, oavsett väder, flera timmar i sträck - för lite småpengar. Pengar som dem behöver för att överleva.
 
När jag betalar i kassan står jag och dagdrömmer. Uppfattar inte summan när kassörskan berättar vad jag är skyldig denna gigantiska matkedja där ägaren går med miljonvinst varje år. På ren automatik stoppar jag bara i mitt bankkort i kortterminalen och slår in min kod. Godkänd transaktion. Ta ut kort. För det är så vi gör. Vi som har allt. På vägen ut ser jag den ihopkrupna kvinnan genom glasväggen. I vanliga fall hade jag bara passerat henne vid dörren och gått hem, men inför den här kalendern har jag funderat mycket över vad en god gärning kan vara. Hur mycket vi behöver varandra och hur en liten handling kan göra stor skillnad. Jag letar i fickorna på min jacka och hittar förvånat två tiokronor. När jag lägger ner dem i pappmuggen, ler kvinnan mot mig och tackar. Nu har hon tjugotvå kronor i muggen. Jag ser att hon fryser och jag skäms när jag tänker på mina fåniga handskar som ligger hemma på hatthyllan. Samtidigt kommer en äldre man och går förbi. En Svensson. En ovänlig själ som inte unnar andra något. "Jävla invandrare", säger han irriterat. Jag ber alla gudar om ursäkt, det som for ur min mun var inte direkt politiskt korrekt så här i juletider, men det enda som jag fick fram var "Jävla gubbstruttar".
 
Jag vände genast på klacken och gick tillbaka in i butiken. Köpte en kopp kaffe som jag tog med mig ut. När jag står framför kvinnan igen ser jag honom. Innanför dörrarna står gubbstrutten kvar med världens bistraste min och iakttar mig. Jag ler tillbaka mot honom, höjer kaffekoppen i luften och illustrerar en skål. Sedan sträcker jag fram koppen till kvinnan, "Kaffe?".
 
Kvinnan nickar. "Tack så jättemycket. Tack, tack." Hon tar emot koppen och värmer sina händer runt den.
 
"Tack själv. Vad heter du?", frågar jag henne.
 
"Maria", svarar hon med ett stort leende.
 
 "God jul Maria."

 
 
Allmänt, Julkalender 2014   |  
Lena

Härligt!!!
Gubbstruttar är inget att ha =)

Kram, kram




Kom ihåg mig?






Ladda ner en egen design gratis | Bonusar inom casino, poker och bingo